Okej då
Jag skriver väl några rader här igen. Men inte för att ni överröst mig med 300 kommentarer om hur mycket ni saknar min inspirerande författarstil. Nej, utan för idag hände för första gången på länge något som fick mig att vilja plita ner några rader.
Stod och väntade på bussen vid Hjalmar efter en segdragen dag på byrån med Tobbe. Samtidigt som jag diskret stampade takten till Volbeats nya platta svepte jag blicken över människorna som gjorde mig sällskap i väntan på Grön Express.
Jag ska försöka måla upp en så detaljerad bild av händelsen som följde så att ni ska förstå den komiska innebörden.
Mitt emot mig går en kille runt 17 år och ställer sig en bit framför mig. Han har jacka från Ullared, slitna svarta jeans och såna där fotriktiga gympadojor med brun mocka som färdigställer bilden av en tvättäkta nörd, en oklanderlig oskuld. Hans hår är rakat till 5 millimeter och hans Clint Eastwood-kikande ögon spanar ut över massan, samtidigt som han spänner mungiporna i ett överlägset flin.
Då stoppar han handen i fickan. Jag häpnar över vad som visar sig vara föremålet han sträckte sig efter. Det var Rubiks kub.
Ni vet den där lilla saken som låg i leklådan hemma men som man var för dum för att fatta vad den skulle användas till?
Han kastar den ett par centimeter upp i luften så att alla ska se vad som snart kommer hända. Sen sätter han igång. Likt en hetsig narkoman som har slut på LSD skruvar han snabbt upp kuben. Svisch, svisch, ett snäpp hit, ett snäpp dit. Klart. Han hade löst den. På 30 sekunder. Sen kastade han upp den i luften igen, stoppade ner den i fickan, drog på sitt meningslösa flin än en gång och gick en bit bort.
Brudarna måste sukta efter honom. Vilket raggningsknep; "Du bruden, har du sett det här? Svisch, svisch!".
Jag vet inte vad jag ska tycka om saken. Patetisk nolla eller geni? Sättet han gjorde det på får nog faställa att den handlar om det förstnämda. Obehaglig jävel det där. Han är säkert grym på Counterstrike också.
Kom hem en timme senare för att få reda att vi avlivat katten, som på senare tid blivit lite senil. En klump satte sig i halsen som fortfarande inte riktigt avlägsnat sig. Denne underbara pälsboll var min kamrat i 13 år. Klart det känns när han bara är borta. Men det går nog över.
Lovar att jag ska vara bättre på uppdatering i fortsättningen. Men hörni - kommentarer peppar mig! Så skriv något om hur mycket ni saknat mig eller något i fältet nedan.
Stod och väntade på bussen vid Hjalmar efter en segdragen dag på byrån med Tobbe. Samtidigt som jag diskret stampade takten till Volbeats nya platta svepte jag blicken över människorna som gjorde mig sällskap i väntan på Grön Express.
Jag ska försöka måla upp en så detaljerad bild av händelsen som följde så att ni ska förstå den komiska innebörden.
Mitt emot mig går en kille runt 17 år och ställer sig en bit framför mig. Han har jacka från Ullared, slitna svarta jeans och såna där fotriktiga gympadojor med brun mocka som färdigställer bilden av en tvättäkta nörd, en oklanderlig oskuld. Hans hår är rakat till 5 millimeter och hans Clint Eastwood-kikande ögon spanar ut över massan, samtidigt som han spänner mungiporna i ett överlägset flin.
Då stoppar han handen i fickan. Jag häpnar över vad som visar sig vara föremålet han sträckte sig efter. Det var Rubiks kub.
Ni vet den där lilla saken som låg i leklådan hemma men som man var för dum för att fatta vad den skulle användas till?
Han kastar den ett par centimeter upp i luften så att alla ska se vad som snart kommer hända. Sen sätter han igång. Likt en hetsig narkoman som har slut på LSD skruvar han snabbt upp kuben. Svisch, svisch, ett snäpp hit, ett snäpp dit. Klart. Han hade löst den. På 30 sekunder. Sen kastade han upp den i luften igen, stoppade ner den i fickan, drog på sitt meningslösa flin än en gång och gick en bit bort.
Brudarna måste sukta efter honom. Vilket raggningsknep; "Du bruden, har du sett det här? Svisch, svisch!".
Jag vet inte vad jag ska tycka om saken. Patetisk nolla eller geni? Sättet han gjorde det på får nog faställa att den handlar om det förstnämda. Obehaglig jävel det där. Han är säkert grym på Counterstrike också.
Kom hem en timme senare för att få reda att vi avlivat katten, som på senare tid blivit lite senil. En klump satte sig i halsen som fortfarande inte riktigt avlägsnat sig. Denne underbara pälsboll var min kamrat i 13 år. Klart det känns när han bara är borta. Men det går nog över.
Lovar att jag ska vara bättre på uppdatering i fortsättningen. Men hörni - kommentarer peppar mig! Så skriv något om hur mycket ni saknat mig eller något i fältet nedan.
