matteman86

Ni vet den där känslan som brukar infinna sig någon vecka innan man ska dra på någon stor konsert? Spänningen, funderingarna på vilka låtar som kommer köras, planeringen om hur man ska mobilisera hela gänget med transport - ja allting är så underbart när det sprudlar i hela kroppen av förväntan.
Men ni kanske känner igen den där känslan när allt är över? Som brukar lägga sig efter exalteringen runnit ur huvudet? Tomheten - "jaha, det var det det". Så känns det nu.

Men igår kväll var det en magiskt afton på Stockholm Stadion. Gänget åkte från Göteborg 8.30 för att klockan 17.30 äntligen befinna sig sig på Stadions innerplan. Klockan 20.52 ljöd det klassiska introt - sen åkte skynket ner och en två timmar lång, svettig show utan dess like väntade.



Där stod jag. Med ett av historiens mest klassiska rockband några meter framför mig. Det dansades, sjungdes, och hyttes med hårdrocksnävar kvällen lång.
Inledningen var som en käftsmäll med "Deuce", "Strutter", "Got To Choose" och "Hotter Than Hell". Sen ska jag erkänna att nivån sänktes en aning, och en viss känsla av slarv och lojt uppträdande infann sig.

Sen kom äntligen "Let Me Go Rock And Rol" och "Black Diamond" och helvetet brakade loss. Sista numret innan extranumren, "Rock And Roll All Nite", med 2 ton konfetti och pyroteknik så det skulle räckt till en rymdfärja, var starten på en 40 minuter lång partyresa genom de följande sex extranumren. Det var sprutande blod, flygande trumset, flygande Gene Simmons, Paul Stanley åkande på en vajer ut till publikhavet, raketer ur gitarrer, eld, raketer - ja, allt man kan önska sig. När tonerna av "Detroit Rock City" lagt sig stod man där helt förgylld av en magisk kväll. Och ömmande ben.

Som alltid på konserter så är det givet man ska hamna bredvid någon skrånande och full idiot. Inget undantag denna gång. Bredvid mig hade jag en överförfriskad gubbe som tydligen hade pluggat setlisten in i det grövsta.
"Jag khan heeela setlischten, fhaaan va bra! Nu kör de Parasite - ja! Vad vad det jag sa? Wöhöööö", "Nu kör de Dr.Love - nähä, det var väl nästa då. Jag vet att de kommer kschöra den. Fy fan va bra". Under gitarrsolot skrek han "Taylor, Taylor, Taylor!" Då hade jag stor lust att lugnt säga till honom "Han heter Thayer, din fjant". Men det gjorde jag inte, utan hoppade sakta men säkert allt längre bort från fyllesvinet.

Allt som allt - en helt magiskt partykväll med KISS som DJ:s för ett kokande dansgolv.

Nu ligger jag här och längtar tills tisdag istället. Då blir det Sweden Rock. Fy fan vad vi ska ösa.
Nu kommer hela goa gamla gänget hit om ett par timmar. Då blir det grillning och öl i solskenet.

DAGENS:

Låt:
KISS - Rock And Roll All Nite

Bäst igår.

Nu har det stått svinöl i kylen på byrån i en vecka och jag har inte kunnat med och knäcka någon. Men ikväll är det ju faktiskt ölkväll med klassen. Så klockan 16.00, så är det jag som marscherar in i köket, plockar en öl, sätter mig i stolen, knäcker den, dricker den med ett högljutt "Aaaaaah". Och ingen kan göra något åt det. Längtar.

KISS i morgon. Nu kör vi.

DAGENS:

Låt:
Aerosmith - Dream On

Gav mig rysningar på Sweden Rock förra året.

Ni har säkert sett de redan legedariska bilderna på Mikael Ekwalls lopp i Göteborgsvarvet. Men jag bara måste ta upp det här. För det är en bragd och idioti i symbios av ett sällan skådat slag.


"Bakismage och halvmara var ingen bra kombo".

Vilken kille. Det är fem-sex kilometer kvar och han ligger på en grym tid. Då skiter han ner sig. Och inte så dåligt heller. Konsistensen att döma av bilderna ser ut som en blanding av chili con carne och en taskig rekvisita i en splatterfilm. "Jävlar, jag sket ner mig. 6 kilometer kvar och tusentals åskådare vid avenyn. Jag fortsätter".
Det skulle vart kul att veta exakt hur han tänkte när han bestämde sig för att sätta resultatet framför hedern.

Tre dagar kvar till KISS-konserten. Och en vecka till Sweden Rock. Nu börjar spänningen krypa i kroppen på mig och gör det svårt att slappna av när jag ska sova. Ligger hela tiden och tänker på hur grymt det kommer bli. Och inte minst vad jag ska ha med mig. Har därför skrivit upp en kort checklista så jag överlever festivalen:

- Fem grymma t-shirtar
- Kallingar och strumpor
- Badshorts
- Handduk & tandborste
- 2 lock bärs
- 1 flarra vodka
- Pilotbrillor (så man ser jättehård ut)
- Snusnäsduk (så man ser ännu hårdare ut)
- Nitbälte ( så man ser ännu hårdare ut)
- CD-skivor laddade med svinbra hårdrock
- Tält
- Sovtillhyggen
- Solstol med hållare för ölen
- Slangbella som jag använder för att avvärja mig från läskiga gothtjejer
- Vattenfast tuschpenna att jävlas med när polare har däckat

Nu ska väl inget vara glömt?



Snart är vi där igen. Längtar.

DAGENS:

Grej: Tobias Ekwall drar till Sveriges "snyggaste" festival. Jag drar till den bästa. Bättre så.

Låt:
Def Leppard - Nine Lives

Från nya plattan. Gotteli-gott-gott.

Sen jävlar. Då står vi där. På Stockholms Stadion bredvid en överviktig Hells Angel med svettlökar och en neurotiskt rockfjortis på speed längst framme vid stängslet. Publiken pumpar "KISS! KISS! KISS!" och jag står och viftar med huvudet fram och tillbaka som jag alltid gör i hopp om att få sen någon bandmedlem kika ut över publiken. En baston drar över stadion från högtalarna och speakerrösten får alla att vråla ut sin eufori: "Aaaallright then! Yooouuu wanted the best! Yooouuu got the best! The hottest band in the world - KISS!". Det jättelika skynket med KISS-logon faller till marken och riffet till "Deuce" drar igång. Och sedan väntar en 2 timmar lång rockupplevelse. Om fem dagar. Oj, oj, oj.

Satt och jobbade i kassan på ICA ikväll. Lika tristessframkallande som vanligt, om det inte vore för en gubbe som lyste upp tillvaron i fem minuter. Det hela var pinsamt, men väldigt roligt på en och samma gång.
En snygg tjej runt 25 hade slängt upp sina varor på bandet, bland annat ett par klackskor i skinn som jag just skulle till att stämpla in. Då träder en gubbe runt 55 fram till tjejen och pekar på skona: "Hehe, hör du du. Hur äter man de där?" Tjejen såg besvärad ut men tvingade fram ett leende: "Ehhh... ja jag vet inte".
Gubben fortsatte med sin poäng: "He he, jo eftersom det är en mataffär det här! HE HE HE HE HE". Tjejen svarade med ett kallt: "Mmmm...", varpå det roligaste följde då det blev helt tyst och gubben fortsatte med sitt skrockande för att sedan avta mer och mer: He, he, he, he...he...he,he.......he,he.........hrm". Fantastiskt roligt. Och pinsamt.

Nya Indiana Jones-rullen igår var grym. Gå och se den.

DAGENS:

Låt:
Journey - Don't Stop Believin'

Världens bästa låt.

Kom nyss hem från min vän Marcus där det var räkfest. Har tryckt i mig så mycket räkor så att det borde kunna gå att kvala in till någon sorts rekordkategori för hur myckor räkor man kan äta innan magen fysiskt spricker. Gott var det i alla fall.

I morgon är det jobb (fy fan) och sen är det dags att dra till Tobbe för att klämma en eller två Indiana Jones filmer innan det bär av till Bergakungen för att se den nya. Kommer säkert bli kanon.




6 dagar kvar till KISS. 11 dagar kvar till Sweden Rock. Konsertsommaren jag så länge väntat på står äntligen vid tröskeln. Kärlek.

DAGENS:

Låt:
Def Leppard - Animal

Vet att jag lagt upp den förut, men ni måste bara se den här snubben som gör en underbar "cover" och en hysterisk video. Parodi med glimten i ögat.

Antar att jag i mitt senaste inlägg lät en aning bitter när jag kritiserade en del moment i vardagen som jag verkligen kan leva utan. Så är det inte. Jag är en positiv människa. Här har ni en lista med de saker som kanske inte är så himla märkvärdigt, men som på något sätt får mig att känna hopp för mänskligheten och dra på munnnen - när man är på fyllan. Det är nämligen då man som mest uppskattar de små tingen här i livet som mest.

6. En trevlig dörrvakt



När man är lagom på lyran och vill ut och döna med polarna är det sista man behöver en dryg dörrvakt som påpekar att man är för full och nog borde ta ett varv runt kvarteret för att låta ruset rinna av. Lyckligtvis finns det undantag. En dörrvakt som inte vill leka gud. En dörrvakt som välkomnar en på ett trevligt sätt är en sådan sällsynthet att man får någon fånig min och skrynklar på ögonbrynen när man hör "Ha det så trevligt!", men när det inträffar så är det fina grejer. Och i och med det har man början på en bra afton.

5. En riktigt god fatöl



Att komma in och beställa en stor stark, bevittna hur glaset immar av det kalla innehållet, smaka av den och konstantera att den smakar underbart är - just underbart.

4. Du blir raggad på



Även om man har flickvän kan det vara en tillfredställande känsla att veta att man har tjejers blickar på sig och en och en annan kommer fram och gör blygsamma raggningsförsök. Det är en form av bekräftelse på att du ser tillräckligt bra ut för att få ligga - och det ger manligheten en speciell boost.

3. DJ:n öser på "Pour Some Sugar On Me"



Det är inte ofta det händer. Men när någon DJ med fantastiskt musiksmak får för sig att slänga på Def Leppard - då flippar jag. När jag hör de första tonerna får jag något mordiskt i blicken, viftar med armarna och skriker till mina kamrater eller närmaste varelse: "Ååååh, fy FAAAN! Hör ni?! Nu JÄÄÄVLAR!". Jag kutar upp på dansgolvet, börjar frenetiskt spela luftgitarr och försöker mig på en lagom porrig och rhytmisk dans i takt med musiken, samtidigt som jag sjunger falsksång till texten och tänker "Det här är min låt. Bara min!". Skittöntigt. Jag vet. Men gud vad bra jag mår.

2. Burger King



När det dansats i timmar och öl efter öl sänkts ner i den numera hungrande magen, då är det inte mycket som slår ett Whopper Meal på Burger King. Herrejävlar vad bra.

1. Morsan

Har tyvärr ingen bild, men här min nummer ett på listan ändå. När ölen blivit på tok för många, när jag dekorerat trottoaren utanför krogen med en ordentlig spya, spillt en drink på en arg snubbe, pinkat bredvid krogkön, tappat bort ett par polare och står där helt hjälplös med glansiga ögon, svettigt ansikte och bara vill hem - då finns hon där. Mamma. Sätter sig i bilen och kör in till Göteborg om så blir tvunget. För att säkert transportera mig hem till min säng. Hallelujah.

DAGENS:

Orosmoment: Jag sover för lite. God natt

Irritationsobjekt. Störande människor. Saker som får det att börja klia i fingrarna på en. Jag har länge varit sugen på att behandla denna fråga, men låtit bli. Men nu kan jag inte hålla mig längre. Måste få ut alla mina aggretioner. Detta genom att lägga upp en lista med de element i vardagen som jag stör mig på, rangordnat och fint. Ting som världen skulle kunna klara sig utan. Och jag tror att det är många av er därute som håller med mig

5. Surkärringar



Tanter i övre pensionsåldern vars största njutning i livet ligger i att kuta runt på ICA och leta efter felmärkta varor så att hon stolt kan skälla ut en stackars tjej som varit anställd i två veckor för att standarden är "gräslig". De gillar också att betona hur allt var mycket bättre förr, hur "dagens ungdom" inte har någon hyfs och att man på deras tid minsann inte hade det så lätt. Allt är skit, skit, skit.
Snälla surkärringar - gör det lätt för er. Lägg er ner och dö så slipper ni eländet.

4. Telefonförsäljare



Blev i veckan uppringd av en tjej som ville kränga en tidningsprenumeration till mig. Detta fick jag veta först tre minuter in i samtalet. Innan dess hade vi hunnit behandla min helg, mina sommarplaner och mina fritidsintressen. Allt detta för att lura in i någon falsk vänskap för att jag sedan ska köpa deras skit. Kom igen. Jag köper det inte riktigt.

3. Fjortisgäng på bussen



Sitter oftast längst bak i "den coola avdelningen" på bussen och drar sig inte för att dra på sin häftiga Walkmanmobil och spela upp någon kommersiell fjortisdynga. "Åååh GUUUUD, Frida! Har'u hört Tokio Hotels senaste. Sååå jäääla bra! *tihi* Guuud, den där sångaren är så jääla sexig, lyssna bara på hans röst! *tihi*". Skränet från mobilen ackompanjeras perfekt av fjortisarnas tjut och en del av mig dör inombords. Lyckligtvis har jag en iPod som jag kan knäppa på och slippa allt. Men stackars de som inte är lika privilegrade som jag.
Köp ett par hörlurar. Och skippa Tokio Hotel.

2. Brats



Jag hyser inget agg mot stekare som sliter för sina slantar och köper creddiga kläder och odlar kotlettfrilla. Men de som tar pappas American Express och glider ut till NK och köper en tröja för två lök för att sedan fira triumfen med att spruta champagne på en stekig inneklubb - det pallar jag inte. Spetsiga skor, tajta jeans, skjorta med cashmirtröja, klocka från Bentley och en jacka vars stora pälskrage smetas ner med den alltför stora mängden hårvax som är nödvändig för att fixa den ultimata sliskfrillan - där har vi urmallen för denna vedervärdiga varelse.

1. EMO-kids



Spökar ut sig till någon obscen blandning av Dennis Rodman och Kelly Osbourne, färgar håret kolsvart, knökar in en och en annan piercing i näsan och pepprar sin axelväska men pins och knappar med sina favoritband. En svartmålad tår under ögat är inte heller helt ovanligt, för att belysa deras ensamhet och sorg. Hatar oftast allt som har med politik, arbete, oförstående föräldrar, sport eller samhällsmedvetenhet att göra och anser att alla är dumma i huvudet. Har sitt revir i den så kallade "emotrappan" i Nordstan där de spelar musik i sina CD-spelare och skrattar åt passerande vanliga människor som inte kan uttrycka sina känslor.

Vad skönt det känns nu. Att få skriva av sig lite.

DAGENS:

Låt:
KISS - Hard Luck Woman

Grym mjukislåt med Peter Criss bakom trummor och mikfrofon.

Härmar min vän Tobias Ekwall lite granna i mitt bloggupplägg. Det är 21 dagar kvar till Hultsfredsfestivalen enligt hans blogg. Sket jag i det? Ja, det gjorde jag. För om 15 dagar drar jag, Mia, Robin och Sascha ner i vår ljusblå Passat till Sweden Rock Festival. Öl, hårdrock, sol, pollenallergi och åsynen av tejpade bröstvårtor, nitbälten och spandexbrallor i fem härliga dagar. Längtar.

Min födelsedag till ära, så hade jag bakat en tårta som jag ämnar bjuda mina arbetskamrater på i eftermiddag. Kommer bli kalas. Sen ska jag köpa innebandyskydd till knäna så jag kan äga alla gubbar på planen ikväll. Jag kommer vara som en vägg. Beware.

DAGENS:

Fundering: När ska vår klass träffas för en ölkväll i vanlig, härlig anda?

Låt:
KISS - Detroit Rock City

Nu blir det mycket KISS här på bloggen fram till konserten om knappt två veckor. Som en liten uppvärming.

Ligger här i min säng och kan inte röra mig. Mina fötter känns om de blivit demolerade av en skudmissil och jag har på något konstigt vis lyckats åstadkomma ett förbannat skvasår i skrevet efter kalsonkanten. Kort sagt så är jag rätt slut.
Jag pratar så klart om följderna efter Göteborgsvarvet tidigare idag. Startskottet gick kvart över två och jag hade inga större förväntningar då jag tränat ganska kasst inför årets lopp. Men ändå kändes det ganska bra sådär en fem kilometer in i varvet och jag tänkte: "Woo, jag kan ju fixa en hyfsad tid!".

Men så kom Göta Älv-bron. Fy fan. En demonisk uppförsbacke efter 1,5 mil som tar knäcken på många löpare. Denna gången tog den knäcken på mig. Benen kändes helt plötsligt som vaniljpudding och en obeskrivlig smärta uppenbarade sig i hålfötterna. Sen blev det bara värre, och hoppet om att få en tid under 1.50 kändes avlägsen. När en övergödd kvinna stod och ropade "kom igen, ta iiiii" till mig vid vasaplatsen då jag var duktigt slutkörd, var det nära att jag fick kraft till en välriktad karatespark. Men jag sket i det och lyckades stappla mig i mål på 2.04, en OK tid - med tanke på mitt usla, eller obefintliga, träningsupplägg. Men nästa år - då jävlar ska jag under 1.40. Fick trots allt 1.46 förra året så jag vet att det inte är helt omöjligt.

Nu blir det tacos. Mumma.

DAGENS:

TV: "Var fan är mitt band?", fredagar på SVT klockan 21.00. Fantastisk komik med Magnus Uggla som ger sig ut på bandmedlemsraggning i Sverige.

Låt: KISS - Love Gun
Den 30:e maj smäller det på stafion. Herrejävlar.

Om tretton timmar står jag i startfältet och väntar på att signalen ska smälla. 21 kilometers helveteslöpning väntar. Jag måste erkänna att ett visst mått av nervositet flödar omkring i kroppen. Men jag ska tamejfan ge allt jag har. Det kan ni lita på. Uppdatering följer i morgon eftermiddag. Tills dess - ha en fortsatt trevlig kväll eller sov gott.

DAGENS:

Låt:
Bryan Adams - Can't Stop This Thing We Started

Varför? För att den alltid håller mig på topp när jag löptränar. Gunget, rösten, svänget. Yes.

Var nyss ute och lubbade en sväng efter min förkastliga förkylning jag lyckades dra på mig i helgen. Förmodligen tillkom den på fredagskvällen, då jag var dyngrak i Slottsskogen endast iförd t-shirt upptill. Att dra på sig en förkylning sex dagar innan en halvmara är jävligt dålig förberedelse. Det är kan liknas vid att trycka i sig 16 starköl och fyra Ragnar för att sedan gå fram och klämma ur sig en klyftig raggningsreplik till den snyggaste bruden på puben. Eller att ta en snabbkurs i swahili när man ska vara au-pair i Frankrike. Det är liksom upplagt för grovt misslyckande.
Tog ett varv runt min gamla skola och jag blev nästan tårögd när jag blickade över skolgården. Vilka minnen. "Där klättrade jag iträd och blev nerjagad av den jobbiga skånskan varenda jävla gång".
"Där blev jag mulad av Niclas i trean". "Där drog tjejerna ner byxorna på mig i tvåan, så att alla under jubel kunde beskåda min penne regate". "Där fick jag chans på Zandra och där dumpade Zandra mig lika fort". "Där brukade vi glutta in genom fönstret för att se om vi kunde se in till tjejernas omklädningsrum".
Minnen. Sicka minnen.

Hemma igen på ungefär 20 minuter och bestämde mig för att nu jävlar kör vi på lördag - det kändes trots allt som att det inte skulle bli tal om något misslyckande. Klockan kvart över två startar min grupp, nr 3, och jag borde vara vid avenyn runt halv fyra, kvart i fyra. Denna information ger jag er om ni känner för att komma och stötta mig, då jag förmodligen är död. Eller så kanske ni bara vill komma dit och skrika glåpord efter mig - tror det kan peppa en del också.

En liten rolig grej förresten - En gammal vän sedan tiden då du var en nolla om du inte ägde Wayne Gretzkys signerade hockeykort och blonderad mittbena var högmode, ringde förra veckan. Björn Gustafsson (ja, den Björn Gustafsson) frågade om jag kunde göra ett ballt tryck som han ska ha på sin t-shirt som han ska kränga lagom till den kommande turnén i höst. Jag tog stolt åt mig uppdraget, och vi får väl se vad som kan komma ur min kreativa hjärna.

DAGENS:

Fråga: Är det bara jag som saknar Juliakakan?

Bild:



En kalaskväll i september. Ska erkänna en sak. Ibland när jag sitter på byrån och har klickat in på aftonbladet.se för 23:e gången - så saknar jag min klass. Stämningen, gemenskapen, skitsnacket och inte minst alla fylleslag som alltid slutat i en underbar pratstund på Burger King. Alla goa grabbar i klassen - kan vi inte starta en grym byrå så att vi alltid skulle kunna vara tillsammans?

Ligger här i Mias säng själv då hon drog för en stund sen och är tröttare än en utdragen föreläsning. Ska sticka om en halvtimme till byrån jag med.
Har inga kreativa floder som strömmar genom ådrorna just nu, så det är lika bra att låta bli att ordbajsa ut något som ska verka intressant för er, mina kära läsare.
Därför återkommer jag under dagen, då jag varit med om eller sett något spännande. Kanske blir jag påkörd av 11:ans spårvagn? Eller attackerad av en pundare som snor mina billiga pilotglasögon? Det vore något extra till bloggen.

Fram till dess har jag lite morgongodis i form av en fantastiskt cover av det irländska bandet Aslan på låten "Wish You Were Here" av Pink Floyd. Enjoy.

...varför man aldrig kan gå till frisören, säga hur man vill ha sin klippning och sedan dundra därifrån hur nöjd som helst. Jag kan inte erinra mig en enda gång detta har inträffat. Och inte blev det så igår heller.
Jag ska erkänna att jag dragit mig lite för att gå till frisören, då de oftast inte verkar fatta hur jag vill ha min frill. Därav mitt fågelbo till hår, som till sist blev oumbärligt.
"Men då jävlar", tänkte jag. "Jag tar med mig en bild! Då kan det ju inte missuppfattas!" Jag slog mig ner i stolen varpå frisörskan som hette Jenny ställde den obligatoriska frågan: "Hur ska vi göra här då?". Jag plockade fram fotot på mig som var tagen förra sommaren. "Såhär", sade jag och pekade bestämt på min välfriserade kalufs, som var ganska lång och där luggen snuddade vid ögonbrynen och täckte tinningarna i en medvetet hafsig sidbena. Efter 10 sekunders analyserande av bilden yttrade hon "Jamen visst, det ska vi väl kunna lösa".

"Sweet", tänkte jag och lät henne klippa och trixa, i tron om att detta kanske skulle vara den första klippningen som var värd sina 300 spänn, eller vad det nu kostar. En timme senare var det borst i nacken och i med vax. "Sådär ja!", utbrast hon som om det var det bästa hon gjort sedan hon fick tandställningen avlägsnad. Jag trodde inte mina ögon. Jag såg ut ungefär så här:



"Oj, oj, oj. Skitsnyggt. Fan va gött att bli av med allt hår", sade jag och ville gråta en skvätt inombords. Jag ville gråta ännu mer när 295 kronor drogs från mitt konto för skiten också. Men det gjorde jag inte.
"Tack så JÄTTEmycket", sade jag istället som om jag verkligen menade det och for genom dörren med en vagt löfte om att jag kommer tillbaka nästa gång.

Därefter kom jag på att förkylningen inte lagt sig riktigt än, och gick hem och lade mig i väntan på att håret skulle växa ut igen. Fåfänga kan vara en tung börda.

DAGENS:

Låt:
Gary Jules - Mad World

Såg för första gången Donnie Darko idag. Fantastisk rulle, och en fantastisk låt som rullar i slutscenen. Grym video också.

Då ligger man här hemma helt själv med en mild feber och tjock hals utan någon som kommer och stoppar om en, frågar "är det något du behöver?" och slaviskt åker och fixar en godispåse och tre Bruce Willis-rullar. Men vafan, det är lugnt. Jag har skitkul. Inte.
Sov till klockan nio idag - välförtjänt. Nu hoppas jag att den här lilla förkylningen ger med sig i morgon så jag kan börja ladda upp inför Göteborgsvarvet ordentligt.



Så här känns det som jag ser ut i håret just nu. Ska därför hasa mig in till Kungälv om en stund och fixa frillen en aning lagom till sommaren.

Bara en vecka tills jag fyller år nu! Yippie-kae-yae! Ska önska mig pengar. Och en kokbok så att det blir annat än fiskpinnar, Gorby's piroger, bacon, pasta och hamburgare när jag väl ska laga mat i min egen lya i framtiden. Sen skulle det vara gott med några nya tischor som jag kan glida runt med på stränder, bryggor och festivaler.

DAGENS:

Roliga historia (tack till Anders):

Det var en gång en svensk som åkte till USA för att se vad landet på den andra sidan dammen hade att erbjuda. Där mötte han två norrmän som han blev bundis med direkt. De gick ofta ut på stans pub, hinkade bärs och pratade om livet i allmänhet. Men så en dag dog plötsligt svensken i en tragisk olycka och det blev begravning.
Efter begravningen gick norrmännen till puben för att sörja.
"Var det inte något konstigt med den där svensken?" sade den ene norrmannen.
"Hur menar du?" frågade den andre.
"Jo, han hade ju två rövhål."
"Va? Vad har du fått det ifrån?"
"Jo, men varje gång vi gick in på puben sa ju bartendern:
"Look! Here comes the swede with two assholes!"

Och här ligger jag nerbäddad i feber och halsont. Underbart. Har kurerat mig med nyponsoppa, Kan Jang, Ipren och TV-tittande i överflöd. Istället hade jag planerat löprunda, pastauppladdning och mentalt peppande. Nu blev det ju inte så, så jag får hoppas på en snabb tillfriskning.

Hade en kanondag igår med Mia, Anders, Abbe, Niclas, Victor och Annielle. Volleyboll, bad, sol, grillning, bastu och film blev ingredienserna till en grym afton. Frånsett det lilla ögonblick då volleybollen studsade framför mina ben och upp i kronjuvelerna, vilket tvingade mig till två minuters paus i fosterställning. Det var inte så ball.

Idag var jag på gitarrmässan med mina två bröder där höjdpunkten var en äggformad, flintskallig basist med sneda tänder från Göteborg. Han hade en prilla under läppen i storlek med ett plommon och lirade skjortan av alla basspelare jag nånsin sett. Blev ännu mer taggad på att bli en jävel på gitarr och lade direkt ner min själ i guran när jag kom hem. Målet är att lära mig Jason Mraz "I'm Yours" och serenadsjunga likt en nobel riddare för Mia, nedfallen på knä utanför hennes fönster.
Okej, kanske inte riktigt så. Men det skulle vara kul att vara lite flinkare på guran nu när det vankas sommar, braseldar och sentimentala suparkvällar i en vacker skärgård under en stärnklar och myggtät himmel.

DAGENS:

Topp:
Varm nyposoppa som smeker min strupe.

Flopp:
Det fanns ingen vaniljglass till nyponsoppan.

Igår var det dags för äventyr till Slottsskogen med Tobbe, Robin och Sascha. Efter en helvetesvecka på reklambyrån var det precis vad jag behövde; en filt, en par pilotbrillor, en CD-spelare som levererar sommarkänsla, ett par tuborg och en plats i solen. Hade inte planerat bli dyngrak, så jag plockade bara med mig sex öl hemifrån, men då jag insåg att vi skulle nog skulle sitta där längre än tills solen gått ner, gick jag och köpte ett par till + en starkcider.
Det var dumt. För det visade sig att min stressade vecka och mitt hastiga alkoholintag denna fredagskväll i kombination skulle bli en otrevlig överraskning för mina hjärnceller.

Det började bra i alla fall. Vi kliver in i Slottsskogen och känslan som väller över mig är obeskrivlig på något sätt. Jag var på festival. Allt var där. Människorna, bärsen, spriten, de tokiga frisyrerna, grillarna, gitarrsnubbarna, vädret, lukten av cigarettrök och åsynen av ölburkar liggandes på marken. De enda som saknades var kanske 2000 tält och några band. Men ändå.
Så där satte jag mig i solen och lät solglasögen vila på min nästipp. Jag drog ett djupt andetag och försökta suga in sommaren. "Aaaah", sade jag samtidigt som jag öppnade en öl och bevittnade hur skummet sprutade på väskan. I med skivan och jag låter riffet till "It's A Long Way To The Top" ljuda lite högre genom att vrida på volymratten. Nu var det bra. "Det blir inte bättre", tänkte jag och skådade ut över folkmassan.

Det blev det inte heller. Öl efter öl slank lätt ner genom min törstiga strupe och jag kände hur min skalle började snurra och hur förbannat luddigt allt som kom ur min mun helt plötlsigt blev. Det slutade med att jag efter en lång promenad till Avenyn däckade i Tobbes säng. Robin och Tobbe försökte frenetiskt få liv i mig, men det var lönlöst. Så de låste in mig och stack till Rockbaren istället. Efter en timme var mina fyllevänner tillbaka. Exakt hur allting tedde sig efter det har jag bara ett vagt minne av, men kvällen slutade i alla fall med skjuts hem av min mor och karatedykning ner i min säng. Så det kan bli.

Nu är jag hemma och ska bestryka altanen med pigmentolja. Kul. Sen blir det avfärd till Mia för att möta upp ett par polare och spela volleyboll och steka en biff på grillen. Kommer bli hur bra som helst.

DAGENS:

Låt:
Eagles - Hotel California.

Denna liveversion ger mig gåshud.

Inför besöket på Ullevi igår kväll väntade jag mig en tuff fajt då serieledarna Kalmar kom på besök.
Men det jag fick se i första halvlek kan liknas vid att få hjärtat manglat i en press i 45 minuter. För så ont gjorde det att titta på vad som hände på planen. Blåvitt irrade runt som dagisbarn på ICA utan sin mamma att hålla i handen och Kalmar kom lätt förbi på kanterna och kunde dynga in farliga inlägg. Efter 0-2 i den 41:minuten var det ett gäng gubbar som gick, och tanken for genom huvudet att göra detsamma.

Tur att jag inte gjorde det. För i andra halvlek kom Blåvitt ut som elva vargar med rabies som inte fått mat på en vecka. På åtta minuter dunkade de in tre mål, varav två från Wallerstedts kala skalle. 3-2 blev också slutresultatet.
Så kan fotboll vara. Himmel och helvete. Ibiza och Boden. Heineken och femtvåan.
Åkte hem till Mia med ett stort leende på läpparna och ett bekant välbefinnande.

Tillbaka på byrån i morse och jobbet med hemsidan verkar aldrig ta slut. Jag kommer närmare och närmare min framtidsbild som en nördig webbtekniker med svettlökar och glasögon, och inte min framtidsbild som glamorös AD med designerklocka och sportbil. Får se hur det artar sig de närmsta veckorna.
Det enda kreativa arbetsuppgiften jag har framför mig just nu är att designa en logga till min kusins projektarbete och en logga till min polares hemsida. Något som stämmer i alla fall.



Öj, öj, öj.

DAGENS:

Lunchställle:

Japan Shop vid kaserntorget. Jävla go sushi. Och så känner man sig nyttigare än när man klämmer i sig en flottig burgare med ost och bacon på BK också. Bra.

En jävlig dag på byrån. Fortsatte att knacka in bilder och text på webben och efter åtta timmar av den varan och utan någon luft så blir man lite av en annan människa. Men inte till det bättre. Efter ett tag börjar man störa sig på hur stolen knarrar när man vrider sig åt höger, börjar stirra in i datorn och räkna pixlar och undra hur bra den skulle brinna och funderar över hur det vore att råna 7Eleven bara för att se vad som hände. Ett tag kände jag att jag skulle kunna använda ögonlocken att daska på tangenterna då det kändes som om de blev tyngre och tyngre.
Imorgon är det samma skit igen. Sen vill jag bara göra coola kreatörsgrejer, fräscha logotyper och balla annonser nästa vecka. Jepp. För i dag tror jag att jag nått kulmen av stress.

Men. När jag promenerar i lugn takt mot bussen efter jobbet och lite gymmande ser jag något som får mig att höja på ögonbrynen. Något som får mig att fundera över vårt stressade samhälle, vår oförmåga att låta saker och ting ta sin tid och "bara vara", som min mor så fint brukar uttrycka det.
Mot mig marscherar en kvinna runt 40. Hon pratar i sin mobiltelefon som hon har inkilad mella axeln och örat, bär en take-awaykaffe från Espresso House klämde i armvecket... och målar naglarna! I framfart!
"Herregud", tänker jag, sätter mig ner på en bänk och sätter på Def Leppards senaste i hörlurarna. Då blir jag lugn och fin.



Tack för att ni alltid finns där för mig, grabbar. Känns bra.

DAGENS:

Kommentar:

"Vafan, har ni höjt priset på femtvåan? Jaha, vilken öl är billigast nu då?" *

* Min käre vän Tobias Ekwall på systembolaget då han till sin fasa upptäcker att de höjt priset på hans favoritöl med 70 öre. Visserligen ett par månader sedan kommentaren fälldes, men den har etsat sig fast i minnet.



"Tjena farsan. Jo, nu har de jävlarna höjt priset på femtvåan.
Mmm, jag vet, det suger. Har du koll på nån öl som fortfarande smakar skit men som ändå är prisvärd?"

Klockan var strax efter tolv idag och jag promenerade upp mot BioPalatset för att möta ett gäng goa klasskamrater för att inmundiga en lunch. Jag passade på att njuta av den underbara solen som värmde Göteborgs gator denna dag. Ovanstående kommentar kommer i detta läge från min käre klasskamrat Robert då jag spatserade i min nyinköpta jacka. Jag har på senare tid kommit på att jag alltid har samma jeans, t-shirtar och tröjor. Det får gärna vara diskreta färger - grått, vitt och svart är utmärkt.

Vad kommer hända med mig nu när jag väl valt reklambanan som min stege mot framgång?
Har funderat på detta ett tag nu och efter en månad på byrån är jag inte så säker på att reklamlivet innebär guldägg, kostymer från NK, drinkar med rysk vodka och färska jordgubbar, solglasögon från Ray-Ban och en stekigt uteliv för att fira sina framgångar som succesful Art Director.
Jag insett att reklam innebär hårt och gediget arbete, mycket nördande framför datorn och lite mer nördande framför datorn.
Tänk om det inte blir bättre än så? Inga 50 lök i ingångslön, ingen Ferrari med speciallack, ingen trevåningskåk vid havet med bastu, jacuzzi och veranda modell oversize?

Hade ett möte med ett ett par webkillar för två veckor sedan. Om framtiden som reklamare innebär taskig hy, dålig humor, handleder lika tjocka som en femårig flickas och en väl tilltagen gamnacke - ja då vete fan.
Nu låter det som om jag tvekar på mitt yrkesval, men nej. Jag kör på och hoppas på att det bli grymt. Det kanske inte blir någon Ferrari, men om det blir en Volvo med bra ljudanläggning och turbo - då är jag faktiskt nöjd.



The dream?



The real life?

DAGENS:

Konstanterande:

Jag har världens bästa flickvän.

Var hos storebrorsan idag och hälsade på med mina två guror som vapendragare. Tanken var att han skulle lära mig lite nya låtar, riff och melodier. När jag gick därifrån var det alltså menat att jag skulle vara några procent bättre gitarrspelare än när jag kom dit. Efter dagens lektion känner jag mest frustration. Och ja, kanske i en viss mån en gnutta avundsjukhet. För hur mycket vill inte jag låta mina fingrar flyga över strängarna lika lätt som Mats? Hur lätt vill inte jag jag jamma av ett skönt bluesriff eller en hårdrocksklassiker så det allas öron smälter av välbehag? Jo, nu jävlar mina vänner. Från och med den här dagen är det jag som ska ligga i hårdträning med min Les Paul. Nu är det en timme lir varje kväll jag inte har nåt bättre för mig. Och jag ger inte upp förrän jag verkligen lärt mig något vettigt.
Jag ska bli gitarrgud.

DAGENS:

Låt:
Def Leppard - Hysteria

Så jävla bra. Om fem år ska jag stå med guran hängande vid knäna och se lika övercool ut som Steve Clark gör 0:16 in i låten.

Det är summan av kardemumman efter gårdagens Valborgsfirande.
Jag ska berätta i kronologisk ordning.

Det började bra med att jag och Mia kom hem till Anders, kramades och high-fivade med alla polare och började steka två delikata biffar samtidigt som den ljumna Tuborgen letade sig ner i strupen. Allt var kanon.
Klockan tio ville alla dra in till Chalmersfesten och dynga ner sig ytterligare, men det var inte tänkt att jag och Mia skulle följa med, därav hade vi inte heller skaffat några biljetter.

Nu var det så att alla mina polare lyckades dra med oss på bussen till stan ändå under ett mumligt löfte i stil med "vi löser det på något sätt". Skeptisk som en miljöpartist satte jag mig på bussen, men hoppade ändå att det skulle lösa sig.
Det gjorde det inte. Väl framme visade det sig att vi inte skulle få några biljetter, men Mia lyckade charma skjortan av vakten och blev insläppt ändå. Samma tur hade inte jag.
Då fick Anders snilleblixten att vi skulle försöka hoppa över stängslet på baksidan och på så sätt äntra denna storslagna fyllefest helt obemärkta.

Stänglet i fråga var ungefär drygt två meter högt och försett mer smala stålpiggar längst upp för att försvåra intrång för diverse oibjudna fyllenissar. Anders hoppade över som om det var det ända han gjort i hela sitt liv. När det var min tur lyckades jag fastna med jeansen i skrevet och rev upp en stor länga i mina nyinköpa Acnejeans. "Fan också", tänkte jag men glömde det snabbt då det visade sig att nästa missöde kom traskande emot oss ungefär 20 meter bort. Missödet var en skäggig, fet, glasögonprydd Chalmersnubbe i röd jacka, vars uppgift var att patrullera och hålla ett falköga på inkräktare.
"Vafan håller ni på med?" hörde jag samtidigt som jag försökte komma på något klyftigt att säga.
"Ööhh, vadå?" var det smartaste jag kunde hitta i mitt ordförråd.
"Har du biljett?" frågade han.
"Näää" svarade jag och ville försvinna från jordens yta.
"Då stannar du här så ringer jag vakten" sade han och rättade till glasögonen. Jag kunde bara vänta på de två storväxta vakterna som kom marscherande mot mig och förberedde mig på att det skulle göra svinont i armarna av det väntade polisgreppet.
"Tjena kompis! Det var la dumt detta? sade den ena vakten till mig med ett leende samtdigt som jag kröp upp ur min lilla skyddssfär jag byggt upp runt mig.
"Jooo, det var la inte så jävla smart" sade jag och skämdes arslet av mig.
De promenerade med mig bortåt utgången under en väldigt trevlig pratstund. Jag var fortfarande förvånad och väntade innerst inne på att de skulle klä av sig sin trevliga fasad och puckla på mig i en mörk gränd och sen lämna mig åt maskarna. Men så blev det inte.
"Sköt om dig kompis" sade de när de vinkade av mig.

Så var det med det. Skamsen och med en stor reva i brallorna traskade jag därifrån för att ställa mig i kön då Anders ringde och sade att han fixat biljett. Trekvart senare var jag inne och efter ytterligare en kvart var det dags för hemgång då Mia bokstavligt talat stod upprätt och sov mot min axel i garderobsinlämningen.

En galen Valborgsafton alltså.

Vaknade med en ordentlig bakfylla idag också som inte gav med sig förrän runt fem-snåret. Så det kan bli.


Din bäste vän kan också bli din värste fiende.

DAGENS:

Konstanterande:
Försök aldrig planka in på en Chalmersfest.