Nu kan jag gå och dö
För jag har sett Bruce Springsteen. I fredags. På Ullevi. I tre timmar. Egentligen är det ingen idé att jag försöker skriva ner några löjliga rader om hur jävla underbart magisk spelningen var - för det går inte att skriva ner i ord.
Men jag måste ändå försöka. Vi kommer in på Ullevi vid kvart över sex och står otåligt och väntar i knappt tre timmar.
Klockan slår nio. Ut kommer hela E Street Band och överröses med vrål och skrik. Febrilt letar jag med blicken för att få se självaste Bossen.
Sen kommer han. I svart skjorta, blå jeans och ett leende på hela ansiktet.
Han ställer sig längst fram och skriker "Götteborrrrrg! Hur mår ni?" till publikens förtjusning. Sedan tittar han snabbt bakåt mot bandet, för läpparna till mikrofonen och yttrar de magiska orden: "One, two, one, two, three, four..."
Born In The USA drar igång med ett makalöst tryck och hela publiken hoppar som på en rave-fest.
Allt är bara så jävla bra så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Ibland får jag nästan nypa mig i armen för att kolla om jag verkligen var på en konsert med Bruce Springsteen. Ja, det var jag.
De magiska låtarna bara fortsätter välla över publiken - The Promised Land, Prove It All Night, Because The Night, Mary's Place, Spirit In The Night, Darlington County, Out In The Streets, Atlantic City - och jag har aldrig skådat sådan spelglädje i ett band. Bruce var konstant framme vid publikhavets framkant och flörtade, skämtade, sjöng, vrålade och plockade upp lappar med önskelåtar som han spelade.
Efter två timmar och tio minuters extas kommer den så äntligen. Badlands. HELA Ullevi hoppar, sjunger och jag är för en stund orolig om stället ska braka sammman.
Sen blir det extranummer. Hungry Heart och allsång på Ullevi är först ut. Sedan följer ordentligt rock n' roll i Seven Nights To Rock.
Born To Run tar mig bortom allt förnuft och just nu är det 100 000 händer uppe i vädret samtidigt.
Bossen avslutar kalaset med Dancing In The Dark och irländsk folkrock i American Land. Sen står jag där. Ljuset börjar tändas. Folk börjar gå hemåt och kvar är till slut bara den tomma scenen.
Själv ville jag bara vrida tillbaka klockan tre timmar och få uppleva all kärlek en gång till.
Jag älskar dig Bruce.
DAGENS
Grej: Jag drar och seglar i morgon i två veckor. Ska ha det äckligt gott.
Låt:
Bruce Springsteen - Born In The USA (från i fredags)
Men jag måste ändå försöka. Vi kommer in på Ullevi vid kvart över sex och står otåligt och väntar i knappt tre timmar.
Klockan slår nio. Ut kommer hela E Street Band och överröses med vrål och skrik. Febrilt letar jag med blicken för att få se självaste Bossen.
Sen kommer han. I svart skjorta, blå jeans och ett leende på hela ansiktet.
Han ställer sig längst fram och skriker "Götteborrrrrg! Hur mår ni?" till publikens förtjusning. Sedan tittar han snabbt bakåt mot bandet, för läpparna till mikrofonen och yttrar de magiska orden: "One, two, one, two, three, four..."
Born In The USA drar igång med ett makalöst tryck och hela publiken hoppar som på en rave-fest.
Allt är bara så jävla bra så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Ibland får jag nästan nypa mig i armen för att kolla om jag verkligen var på en konsert med Bruce Springsteen. Ja, det var jag.
De magiska låtarna bara fortsätter välla över publiken - The Promised Land, Prove It All Night, Because The Night, Mary's Place, Spirit In The Night, Darlington County, Out In The Streets, Atlantic City - och jag har aldrig skådat sådan spelglädje i ett band. Bruce var konstant framme vid publikhavets framkant och flörtade, skämtade, sjöng, vrålade och plockade upp lappar med önskelåtar som han spelade.
Efter två timmar och tio minuters extas kommer den så äntligen. Badlands. HELA Ullevi hoppar, sjunger och jag är för en stund orolig om stället ska braka sammman.
Sen blir det extranummer. Hungry Heart och allsång på Ullevi är först ut. Sedan följer ordentligt rock n' roll i Seven Nights To Rock.
Born To Run tar mig bortom allt förnuft och just nu är det 100 000 händer uppe i vädret samtidigt.
Bossen avslutar kalaset med Dancing In The Dark och irländsk folkrock i American Land. Sen står jag där. Ljuset börjar tändas. Folk börjar gå hemåt och kvar är till slut bara den tomma scenen.
Själv ville jag bara vrida tillbaka klockan tre timmar och få uppleva all kärlek en gång till.
Jag älskar dig Bruce.
DAGENS
Grej: Jag drar och seglar i morgon i två veckor. Ska ha det äckligt gott.
Låt:
Bruce Springsteen - Born In The USA (från i fredags)
46 timmar kvar
Var ett tag sedan jag pillade ner några bokstäver på den här bloggen. Beror nog till största delen på att jag har varit lat och inte haft något roligt att skriva om. Sen var det roligt att ha det som ett experiment och se hur lång tid det tog innan någon av er skrev någon kommentar. Jag väntade en vecka och resultatet var kanske inte häpnadsväckande. Inte en enda kommentar - alltså ingen som saknar mig. Tack ska ni ha. Men det skiter jag i (även om jag lipar som en flicka inombords).
Kommer skriva av mig lite här och då ändå, och ska försöka göra det nästan varenda dag.
Men det enda jag har i mitt huvud nu är fredagen.
Ullevi. 26 grader och sol. 55 000 människor packade som grisar på väg till slakten.
På fredag står jag där och kommer överrösas med tre timmar rocknostalgi med Bruce och hans E Street Band.
Herrejävlar. Jag vet ju att jag ofta säger "det var det bästa jag någonsin sett" när jag varit på en konsert, men denna gång känns det som om jag verkligen kommer mena det efteråt.
46 timmar och fyra minuter kvar nu.
Var och handlade dojor igår på Nilsons när jag fick bevittna en av de märkligaste konversationerna någonsin.
Jag tappade nästan hakan över hur jobbigt det kan vara för vissa människors hjärnceller att samarbeta. Jag stod tvåa i kön bakom en afrikan runt 50 som hade sin grabb med sig. Diskussionen han förde med den stackars expediten gick ut på att han kände sig lurad då han köpt ett presentkort till sin pöjk några dagar innan. Han hade varit på Wedins och skulle köpa skor med sin pöjk och lämnat fram presentkortet.
Det gällde såklart inte där.
I tio minuter hävdade han bestämt att expediten för några dagar sedan sagt att presentkortet gäller i ALLA affärer.
Herregud.
När det sedan inte gick att få tillbaka pengarna på presentkortet var det nära ett krig i butiken. Till slut gav han dock upp och lovade komma tillbaka i morgon för att diskutera saken vidare med chefen.
En del av mig ville lägga mig ner på golvet och gråta av skratt. Men det gjorde jag inte. Betalade mina grymma dojor istället.
DAGENS:
Låt:
Bruce Springsteen - Badlands
Hans bästa. Fan vad jag kommer gå upp i atomer.
Kommer skriva av mig lite här och då ändå, och ska försöka göra det nästan varenda dag.
Men det enda jag har i mitt huvud nu är fredagen.
Ullevi. 26 grader och sol. 55 000 människor packade som grisar på väg till slakten.
På fredag står jag där och kommer överrösas med tre timmar rocknostalgi med Bruce och hans E Street Band.
Herrejävlar. Jag vet ju att jag ofta säger "det var det bästa jag någonsin sett" när jag varit på en konsert, men denna gång känns det som om jag verkligen kommer mena det efteråt.
46 timmar och fyra minuter kvar nu.
Var och handlade dojor igår på Nilsons när jag fick bevittna en av de märkligaste konversationerna någonsin.
Jag tappade nästan hakan över hur jobbigt det kan vara för vissa människors hjärnceller att samarbeta. Jag stod tvåa i kön bakom en afrikan runt 50 som hade sin grabb med sig. Diskussionen han förde med den stackars expediten gick ut på att han kände sig lurad då han köpt ett presentkort till sin pöjk några dagar innan. Han hade varit på Wedins och skulle köpa skor med sin pöjk och lämnat fram presentkortet.
Det gällde såklart inte där.
I tio minuter hävdade han bestämt att expediten för några dagar sedan sagt att presentkortet gäller i ALLA affärer.
Herregud.
När det sedan inte gick att få tillbaka pengarna på presentkortet var det nära ett krig i butiken. Till slut gav han dock upp och lovade komma tillbaka i morgon för att diskutera saken vidare med chefen.
En del av mig ville lägga mig ner på golvet och gråta av skratt. Men det gjorde jag inte. Betalade mina grymma dojor istället.
DAGENS:
Låt:
Bruce Springsteen - Badlands
Hans bästa. Fan vad jag kommer gå upp i atomer.
