Nu kan jag gå och dö
För jag har sett Bruce Springsteen. I fredags. På Ullevi. I tre timmar. Egentligen är det ingen idé att jag försöker skriva ner några löjliga rader om hur jävla underbart magisk spelningen var - för det går inte att skriva ner i ord.
Men jag måste ändå försöka. Vi kommer in på Ullevi vid kvart över sex och står otåligt och väntar i knappt tre timmar.
Klockan slår nio. Ut kommer hela E Street Band och överröses med vrål och skrik. Febrilt letar jag med blicken för att få se självaste Bossen.
Sen kommer han. I svart skjorta, blå jeans och ett leende på hela ansiktet.
Han ställer sig längst fram och skriker "Götteborrrrrg! Hur mår ni?" till publikens förtjusning. Sedan tittar han snabbt bakåt mot bandet, för läpparna till mikrofonen och yttrar de magiska orden: "One, two, one, two, three, four..."
Born In The USA drar igång med ett makalöst tryck och hela publiken hoppar som på en rave-fest.
Allt är bara så jävla bra så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Ibland får jag nästan nypa mig i armen för att kolla om jag verkligen var på en konsert med Bruce Springsteen. Ja, det var jag.
De magiska låtarna bara fortsätter välla över publiken - The Promised Land, Prove It All Night, Because The Night, Mary's Place, Spirit In The Night, Darlington County, Out In The Streets, Atlantic City - och jag har aldrig skådat sådan spelglädje i ett band. Bruce var konstant framme vid publikhavets framkant och flörtade, skämtade, sjöng, vrålade och plockade upp lappar med önskelåtar som han spelade.
Efter två timmar och tio minuters extas kommer den så äntligen. Badlands. HELA Ullevi hoppar, sjunger och jag är för en stund orolig om stället ska braka sammman.
Sen blir det extranummer. Hungry Heart och allsång på Ullevi är först ut. Sedan följer ordentligt rock n' roll i Seven Nights To Rock.
Born To Run tar mig bortom allt förnuft och just nu är det 100 000 händer uppe i vädret samtidigt.
Bossen avslutar kalaset med Dancing In The Dark och irländsk folkrock i American Land. Sen står jag där. Ljuset börjar tändas. Folk börjar gå hemåt och kvar är till slut bara den tomma scenen.
Själv ville jag bara vrida tillbaka klockan tre timmar och få uppleva all kärlek en gång till.
Jag älskar dig Bruce.
DAGENS
Grej: Jag drar och seglar i morgon i två veckor. Ska ha det äckligt gott.
Låt:
Bruce Springsteen - Born In The USA (från i fredags)
Men jag måste ändå försöka. Vi kommer in på Ullevi vid kvart över sex och står otåligt och väntar i knappt tre timmar.
Klockan slår nio. Ut kommer hela E Street Band och överröses med vrål och skrik. Febrilt letar jag med blicken för att få se självaste Bossen.
Sen kommer han. I svart skjorta, blå jeans och ett leende på hela ansiktet.
Han ställer sig längst fram och skriker "Götteborrrrrg! Hur mår ni?" till publikens förtjusning. Sedan tittar han snabbt bakåt mot bandet, för läpparna till mikrofonen och yttrar de magiska orden: "One, two, one, two, three, four..."
Born In The USA drar igång med ett makalöst tryck och hela publiken hoppar som på en rave-fest.
Allt är bara så jävla bra så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Ibland får jag nästan nypa mig i armen för att kolla om jag verkligen var på en konsert med Bruce Springsteen. Ja, det var jag.
De magiska låtarna bara fortsätter välla över publiken - The Promised Land, Prove It All Night, Because The Night, Mary's Place, Spirit In The Night, Darlington County, Out In The Streets, Atlantic City - och jag har aldrig skådat sådan spelglädje i ett band. Bruce var konstant framme vid publikhavets framkant och flörtade, skämtade, sjöng, vrålade och plockade upp lappar med önskelåtar som han spelade.
Efter två timmar och tio minuters extas kommer den så äntligen. Badlands. HELA Ullevi hoppar, sjunger och jag är för en stund orolig om stället ska braka sammman.
Sen blir det extranummer. Hungry Heart och allsång på Ullevi är först ut. Sedan följer ordentligt rock n' roll i Seven Nights To Rock.
Born To Run tar mig bortom allt förnuft och just nu är det 100 000 händer uppe i vädret samtidigt.
Bossen avslutar kalaset med Dancing In The Dark och irländsk folkrock i American Land. Sen står jag där. Ljuset börjar tändas. Folk börjar gå hemåt och kvar är till slut bara den tomma scenen.
Själv ville jag bara vrida tillbaka klockan tre timmar och få uppleva all kärlek en gång till.
Jag älskar dig Bruce.
DAGENS
Grej: Jag drar och seglar i morgon i två veckor. Ska ha det äckligt gott.
Låt:
Bruce Springsteen - Born In The USA (från i fredags)
Kommentarer
Trackback
