Crazy little crush
Jag minns dagen som igår.
Jag var åtta år gammal och besökte OBS (dagens Coop Forum) vid Bäckebol med farsan på en fredag som vi alltid brukade göra.
En gottig pizza inne på restaurangen och sen vidare in i affären för att inhandla helgens nödvändigheter.
Något oförklarlig dragkraft förde mig till skivhyllan där jag fick syn på denna platta:
Tittade på baksidan och ögnade igenom låtlistan.
"17 - We Are The Champions". Den kände jag igen och kom ihåg att den var jävligt bra. Efter cirka fem sekunders övertalning av farsan höll jag glatt min allra första skiva i näven på väg ut till bilen. På bilfärden hem som tar 20 minuter hann "We Are The Champions" spelas 5-6 gånger. Man kunde ju trott att detta skulle bli någon slags uppenbarelse för mig, men av någon anledning hamnade skivan i någon låda hemma och jag glömde bort den.
Fem år senare, när jag var tretton, hittade jag skivan när jag var i full färd med att städa. Körde in den i skivspelaren på samma barnsligt ivriga sätt jag gjort för fem år sedan, med den enda skillnaden att jag körde från första låten och plöjde igenom till sista. En timme senare stod jag som förstummad.
Det här var det bästa jag någonsin hört. Jag körde skivan igen. Och igen. Och igen.
Sen köpta jag en ny skiva. Och en till. Jag var fast. Jag hade fått mina första idoler att dyrka. Mina hjältar.
Queen har alltid följt med mig.
Och var anledingen till att jag började lyssna på rock över huvud taget. Köpte DVD:n "Live At Wembley" som måste vara det bästa man kan ha sett live.
Men när jag blev äldre glömde jag bort mina hjältar ännu en gång. Nya band som Def Leppard, Toto, Iron Maiden och Metallica började ljuda i mina högtalare, tillsammans med en överdrivet högljudd bas - till morsans stora förtret.
I tisdags låg jag i min säng. Slappandes vid datorn och satte på "Bohemian Rhapsody" eftersom det var ett tag sedan. Klickade mig sedan in på YouTube och sökte på fler låtar och videor.
Sedan hände det.
Jag hittade en länk med en hyllningsvideo till Freddie Mercury som belyser hans död och begravning.
Där låg jag i sängen. Bölandes som en liten flicka som nyss fått reda på att Brian McFadden lämnat Westlife. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag blev förälskad på nytt. Skulle upp klockan sex dagen efter - klockan två på natten hade jag glott igenom det mesta man kunde hitta med dessa hårfagra rockers.
Dagen efter fixade jag alla låtar och proppade min iPod till bristningsgränsen.
Så idag har jag ett bekännande, mina vänner. Eller ett faktum, om man så vill. Det kommer aldrig någonsin mer att finnas ett band som Queen. Och aldrig någonsin mer en röst som Freddie Mercurys.
En hyllning till Freddie. Titta på denna fantastiska video. Det klumpar sig i halsen.
Queen - Bohemian Rhapsody
Om jag fick en resa tillbaka i tiden skulle den gå till Wembley Stadium den 12:e juli 1986. Herregud.
Jag var åtta år gammal och besökte OBS (dagens Coop Forum) vid Bäckebol med farsan på en fredag som vi alltid brukade göra.
En gottig pizza inne på restaurangen och sen vidare in i affären för att inhandla helgens nödvändigheter.
Något oförklarlig dragkraft förde mig till skivhyllan där jag fick syn på denna platta:
Tittade på baksidan och ögnade igenom låtlistan.
"17 - We Are The Champions". Den kände jag igen och kom ihåg att den var jävligt bra. Efter cirka fem sekunders övertalning av farsan höll jag glatt min allra första skiva i näven på väg ut till bilen. På bilfärden hem som tar 20 minuter hann "We Are The Champions" spelas 5-6 gånger. Man kunde ju trott att detta skulle bli någon slags uppenbarelse för mig, men av någon anledning hamnade skivan i någon låda hemma och jag glömde bort den.
Fem år senare, när jag var tretton, hittade jag skivan när jag var i full färd med att städa. Körde in den i skivspelaren på samma barnsligt ivriga sätt jag gjort för fem år sedan, med den enda skillnaden att jag körde från första låten och plöjde igenom till sista. En timme senare stod jag som förstummad.
Det här var det bästa jag någonsin hört. Jag körde skivan igen. Och igen. Och igen.
Sen köpta jag en ny skiva. Och en till. Jag var fast. Jag hade fått mina första idoler att dyrka. Mina hjältar.
Queen har alltid följt med mig.
Och var anledingen till att jag började lyssna på rock över huvud taget. Köpte DVD:n "Live At Wembley" som måste vara det bästa man kan ha sett live.
Men när jag blev äldre glömde jag bort mina hjältar ännu en gång. Nya band som Def Leppard, Toto, Iron Maiden och Metallica började ljuda i mina högtalare, tillsammans med en överdrivet högljudd bas - till morsans stora förtret.
I tisdags låg jag i min säng. Slappandes vid datorn och satte på "Bohemian Rhapsody" eftersom det var ett tag sedan. Klickade mig sedan in på YouTube och sökte på fler låtar och videor.
Sedan hände det.
Jag hittade en länk med en hyllningsvideo till Freddie Mercury som belyser hans död och begravning.
Där låg jag i sängen. Bölandes som en liten flicka som nyss fått reda på att Brian McFadden lämnat Westlife. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag blev förälskad på nytt. Skulle upp klockan sex dagen efter - klockan två på natten hade jag glott igenom det mesta man kunde hitta med dessa hårfagra rockers.
Dagen efter fixade jag alla låtar och proppade min iPod till bristningsgränsen.
Så idag har jag ett bekännande, mina vänner. Eller ett faktum, om man så vill. Det kommer aldrig någonsin mer att finnas ett band som Queen. Och aldrig någonsin mer en röst som Freddie Mercurys.
En hyllning till Freddie. Titta på denna fantastiska video. Det klumpar sig i halsen.
Queen - Bohemian Rhapsody
Om jag fick en resa tillbaka i tiden skulle den gå till Wembley Stadium den 12:e juli 1986. Herregud.
Kommentarer
Trackback
