En dag på ICA...
...är inte som alla andra dagar. Som anställd tvingas du utstå fyratimmarspass i kassan med värkande rygg och mör hjärna som följd. Du tvingas grilla kyckling och ånga in hela ansiktet i kycklingodör. Du tvingas berätta 54 gånger om dagen var bakpulvret ligger och ibland kan du också tvingas lägga dig på knä och svabba upp en halvliter Glenn Strömbergs Olivolja som någon klant lyckats dekorera golvet med.
Men du tvingas också ta emot skit från kunder. Men det är inte det värsta. Det värsta är att du bara får nicka, le och hålla med. Det låter som jag är bitter på mitt kneg. Det är jag egentligen inte. Men efter dagens otrevliga händelse var jag bara tvungen att skriva av mig lite. Följande inträffade i kassan runt 16-tiden:
Två äldre damer från Juraperioden kommer spatserande och slänger upp sina varor på bandet. Den ena vill ha ett paraply som inte har någon prislapp. Jag tvingas då ringa jouren för att få prisuppgift. Detta tycker damerna ta för lång tid.
- Det är ju för bedrövligt att man ska behöva stå och vänta bara för att de inte kan sätta pris på sakerna, säger hagga A till hagga B - naturligtvis så jag kan höra klart och tydligt i mitt lediga öra.
- Nej, det är en skam, svarar Hagga B.
Under den följande minuten som jag tvingas vänta på svar från någon på jouren, fortsätter liknande kommentarer att hagla från deras löstandbeprydda käftar.
Jag kommer äntligen fram och får priset. 129 kronor. När jag meddelar hagga A får hon en chock:
- 129 kronor! Det är ju ett hån! Nääe, fy farao. Då kan jag gå någon annan stans och köpa ett för 9:90.
Behövs inte. Det regnar inte i helvetet, tänker jag för mig själv och lägger undan paraplyet och fortsätter med varorna tills jag kommer till en blomma vars etikett inte går att läsa in. Jag tvingas slå in koden manuellt, men missar på en siffra den första gången och måste göra om det.
- Det här är ju fruktansvärt, grumlar hagga A till hagga B.
- Ja, att man ska behöva stå här och vänta, säger hagga B.
- Det är ju dåligt att de ska ha så ung personal som inte kan någonting. De borde ju tillsätta någon som har erfarenhet, säger hagga A lite högre. Då försöker jag hävda mig, samtidigt som jag kokar inombords:
- Jag har jobbat här i fyra å...
- Nä, fy sjutton.
Blommorna blir till sist inslagna, likaså resten av varorna. De blev betalda, även om hagga A och hagga B naturligtvis hann påpeka att priset var hutlöst, ombyggnaden en katastrof och personalen en besvikelse.
Sådan skit får man ta. Man får nämligen inte säga elaka saker till kunder. Kunden har alltid rätt, som det brukar heta.
Och ni vet den där irriterande känslan när man i en halvtimme efteråt funderar på vad man skulle ha sagt? För att sätta dem på plats. Men det får man ju inte.
Kunden efteråt var en gammal dam runt åttio. Hon lutade sig fram, log brett och viskade: "Jag ska inte skälla på dig".
Hela jag fylldes med värme och fann lite hopp i mänskligheten.
Till slut.
DAGENS:
Fråga:
Hur full ska jag bli imorgon?
Låt:
Foo Fighters - The Pretender
Så jävla bra.
Men du tvingas också ta emot skit från kunder. Men det är inte det värsta. Det värsta är att du bara får nicka, le och hålla med. Det låter som jag är bitter på mitt kneg. Det är jag egentligen inte. Men efter dagens otrevliga händelse var jag bara tvungen att skriva av mig lite. Följande inträffade i kassan runt 16-tiden:
Två äldre damer från Juraperioden kommer spatserande och slänger upp sina varor på bandet. Den ena vill ha ett paraply som inte har någon prislapp. Jag tvingas då ringa jouren för att få prisuppgift. Detta tycker damerna ta för lång tid.
- Det är ju för bedrövligt att man ska behöva stå och vänta bara för att de inte kan sätta pris på sakerna, säger hagga A till hagga B - naturligtvis så jag kan höra klart och tydligt i mitt lediga öra.
- Nej, det är en skam, svarar Hagga B.
Under den följande minuten som jag tvingas vänta på svar från någon på jouren, fortsätter liknande kommentarer att hagla från deras löstandbeprydda käftar.
Jag kommer äntligen fram och får priset. 129 kronor. När jag meddelar hagga A får hon en chock:
- 129 kronor! Det är ju ett hån! Nääe, fy farao. Då kan jag gå någon annan stans och köpa ett för 9:90.
Behövs inte. Det regnar inte i helvetet, tänker jag för mig själv och lägger undan paraplyet och fortsätter med varorna tills jag kommer till en blomma vars etikett inte går att läsa in. Jag tvingas slå in koden manuellt, men missar på en siffra den första gången och måste göra om det.
- Det här är ju fruktansvärt, grumlar hagga A till hagga B.
- Ja, att man ska behöva stå här och vänta, säger hagga B.
- Det är ju dåligt att de ska ha så ung personal som inte kan någonting. De borde ju tillsätta någon som har erfarenhet, säger hagga A lite högre. Då försöker jag hävda mig, samtidigt som jag kokar inombords:
- Jag har jobbat här i fyra å...
- Nä, fy sjutton.
Blommorna blir till sist inslagna, likaså resten av varorna. De blev betalda, även om hagga A och hagga B naturligtvis hann påpeka att priset var hutlöst, ombyggnaden en katastrof och personalen en besvikelse.
Sådan skit får man ta. Man får nämligen inte säga elaka saker till kunder. Kunden har alltid rätt, som det brukar heta.
Och ni vet den där irriterande känslan när man i en halvtimme efteråt funderar på vad man skulle ha sagt? För att sätta dem på plats. Men det får man ju inte.
Kunden efteråt var en gammal dam runt åttio. Hon lutade sig fram, log brett och viskade: "Jag ska inte skälla på dig".
Hela jag fylldes med värme och fann lite hopp i mänskligheten.
Till slut.
DAGENS:
Fråga:
Hur full ska jag bli imorgon?
Låt:
Foo Fighters - The Pretender
Så jävla bra.
Kommentarer
Trackback
