matteman86

Tillbaka till verkligheten. Till stillasittande framför dumburkar och en lokal utan air conditioning. Tillbaka till en verklighet med dryga busschaufförer, avgaser och ansvar. Långt borta från den fantasivärld där jag förra veckan tillbringade de 5 bästa dagarna av mitt liv. En fantasivärld där öl, rockmusik och polare var vardag. Låt mig ta er tillbaka dit.
Jag, Mia, Robin och Sascha anlände runt 13-tiden till en solig gräsplätt bredvid vår käre sexgalning Martin för att slå upp tältet.



Martin hade valt att köra på rosa trosor och en tanthatt han hittat på gatan.

På onsdagskvällen var vi och såg Airbourne som röjde som fyra knarkare på speed, samt Sabaton som domderade med sin pampiga lumpenmetal. En bra start på veckan.

Torsdag morgon vaknar jag bredvid Mia i tältet av att jag ligger i en våt sovsäck. Nej, jag hade inte pissat på mig. Klockan 08.00 var det nämligen så varmt i tältet att det var ungefär så lång tid man kunde sova. Hasade dig mig upp till de kalla vattenkranarna och var helt plötsligt redo för en ny festivaldag.
På kvällen bjöds det på Judas Priest - en helt okej konsert, men inget som gjorde en mållös.



Rob Halford i Priest flörtar med publiken och sveper in sig i Svea Rikes flagga.

På fredagen vaknade jag, svettig som vanligt, med en annorlunda känsla i kroppen. Ikväll skulle jag få se Def Leppard. Herrejävlar. Men först spanade vi bland annat in en av de bästa konserterna på festivalen - Volbeat - en dansk band som kan beskrivas som Johnny Cash-metal. Det röjde. Sen bev det Whitesnake som var lika bra som vanligt, för att sedan gå och ställa oss längst fram på Def Leppard.

I knappt två timmar stod jag där, ivrig som ett barn i en leksaksbutik, i väntan på mina hjältar. Klockan 23.32 stiger Joe Elliot fram på scenen. Jag skriker som en liten flicka. "Guitar! Drums!" vrålar han och "Rocket" är igång. De följande 90 minuterna minns jag inte mycket av. Jag förlorade mig i min egen värld, sjöng med, vrålade, dansade och försökte febrilt peta bort ett fyllo som bestämt sig för att använda mig som klängobjekt. Efter konserten stod jag där med ett brett leende på läpparna och ville vrida tillbaka klockan 90 minuter för att uppleva all kärlek en gång till. Det var bara så jävla bra.



Joe Elliot pumpar upp publiken.



Vivian och Phil flexar tuttmusklerna och ackompanjerar varandra i ett solo.



Gänget tackar för sig. Jag gråter.

Lördag. Vemodigheten infinner sig. Vetskapen om att allt kommer vara slut om 14 timmar gör sig påmind men jag försöker se bortom de tankarna och iställa rikta in mig på att ha en förbannat trevlig dag. Det har jag också. Underbar rock hela dagen med Blue Öyster Cult och Gotthard som höjdpunkter. Poison som avslutning blev en besvikelse, men det sket jag i och konstanterade att jag haft en kanonvecka ändå.



Robins näsa lyste upp den trötta stämningen på lördageftermiddagen.



Mia kollar vilket håll det blåser åt med hjälp av tungan.



Ös med Robin i Gibsontältet.



Däcka inte först. Då kan du få Johnnys starka senap i röven. Det fick Ricky bli varse om.



Sascha, Martin, Fidde och Robin.

DAGENS:

Fråga:
Hur långt är det kvar till nästa Sweden Rock?