matteman86

Jag pratar inte om att bli kär i någon brud i paralellklassen i tvåan. Jag pratar om kärlek till musiken. Min första kärlek var mycket speciell och jag kommer fortfarande ihåg det som igår.
Jag tror det var runt sex år sedan. Jag var hos min bror Mats och hälsade på. När jag skulle gå räckte han fram en CD-skiva. "Def Leppard - Hysteria" stod det på den, beprydd med ett delat, skrikande ansikte i förtvivlan inramad i en triangel.
- Det här tror jag du kommer gilla. Riktigt bra.



Jag tog med skivan hem, knökade in den i CD-spelaren och satte mig vid skrivbordet för att göra läxorna. De följande 70 minuterna kan beskrivas som en uppenbarelse. Det reste sig nästan i brallan på mig. Allt var bara så jävla bra. De följande veckorna knallade jag runt med min oreanga CD-spelare och hörlurar (nej, jag hade inte någon mp3 då) och lyssnade på skivan dagarna i ända. En dag satt jag på bussen och lyssnade bort mig i mina drömmar när en liten tjej knackade mig på axeln:
- Vad lyssnar du på? frågade hon med stora ögon.
- Def Leppard, svarade jag högt som fan då musiken fortfarande brölade i mina öron.
- DÄFF LÄPPAD! tjoade hon och skuttade av vid nästa hållplats tillsammans med sin skolklass.
"Yes, sprid nu budskapet om att detta är världens bästa band", tänkte jag och somnade in till "Love Bites".
Sedan dess har jag aldrig upplevt någon liknande blixtförälskelse i ett band. Tills för knappt tre veckor sedan.

Då var jag med mina vänner på Sweden Rock och såg Volbeat.
En sån jävla konsert. Tankade direkt hem alla låtar och kan inte sluta lyssna.
Sväng, ös och glädje inpackat i ett danskt energipaket.

Det är roligt det där. Kärlek och musik.

DAGENS:

Låt:
Volbeat - Radio Girl