matteman86

Jag skriver väl några rader här igen. Men inte för att ni överröst mig med 300 kommentarer om hur mycket ni saknar min inspirerande författarstil. Nej, utan för idag hände för första gången på länge något som fick mig att vilja plita ner några rader.

Stod och väntade på bussen vid Hjalmar efter en segdragen dag på byrån med Tobbe. Samtidigt som jag diskret stampade takten till Volbeats nya platta svepte jag blicken över människorna som gjorde mig sällskap i väntan på Grön Express.
Jag ska försöka måla upp en så detaljerad bild av händelsen som följde så att ni ska förstå den komiska innebörden.
Mitt emot mig går en kille runt 17 år och ställer sig en bit framför mig. Han har jacka från Ullared, slitna svarta jeans och såna där fotriktiga gympadojor med brun mocka som färdigställer bilden av en tvättäkta nörd, en oklanderlig oskuld. Hans hår är rakat till 5 millimeter och hans Clint Eastwood-kikande ögon spanar ut över massan, samtidigt som han spänner mungiporna i ett överlägset flin.

Då stoppar han handen i fickan. Jag häpnar över vad som visar sig vara föremålet han sträckte sig efter. Det var Rubiks kub.
Ni vet den där lilla saken som låg i leklådan hemma men som man var för dum för att fatta vad den skulle användas till?

Han kastar den ett par centimeter upp i luften så att alla ska se vad som snart kommer hända. Sen sätter han igång. Likt en hetsig narkoman som har slut på LSD skruvar han snabbt upp kuben. Svisch, svisch, ett snäpp hit, ett snäpp dit. Klart. Han hade löst den. På 30 sekunder. Sen kastade han upp den i luften igen, stoppade ner den i fickan, drog på sitt meningslösa flin än en gång och gick en bit bort.

Brudarna måste sukta efter honom. Vilket raggningsknep; "Du bruden, har du sett det här? Svisch, svisch!".
Jag vet inte vad jag ska tycka om saken. Patetisk nolla eller geni? Sättet han gjorde det på får nog faställa att den handlar om det förstnämda. Obehaglig jävel det där. Han är säkert grym på Counterstrike också.

Kom hem en timme senare för att få reda att vi avlivat katten, som på senare tid blivit lite senil. En klump satte sig i halsen som fortfarande inte riktigt avlägsnat sig. Denne underbara pälsboll var min kamrat i 13 år. Klart det känns när han bara är borta. Men det går nog över.

Lovar att jag ska vara bättre på uppdatering i fortsättningen. Men hörni - kommentarer peppar mig! Så skriv något om hur mycket ni saknat mig eller något i fältet nedan.

I morgon är det dags för innebandy igen.
Med gubbarna. Klockan 21.00 smäller det.
Månader har passerat och suget efter att få agera vägg i målet har gradvis byggts upp.
Ska pallra mig ut till en innebandybutik i morgon och inhandla knässkydd. Det kommer bli bra.


Försök ta er förbi den här i morgon, gubbs.

Ligger hemma i sängen med en smärre bakfylla efter lite för mycket mörkt öl och tequila på Ferdinand igår.
Håll er borta från all alkohol som är mörkare än ert piss och som rimmar mexikanskt. Det gör bara fördärv dagen efter.

DAGENS:

Låt:
Queen - Love Of My Life

Så vackert...

Jag minns dagen som igår.
Jag var åtta år gammal och besökte OBS (dagens Coop Forum) vid Bäckebol med farsan på en fredag som vi alltid brukade göra.
En gottig pizza inne på restaurangen och sen vidare in i affären för att inhandla helgens nödvändigheter.
Något oförklarlig dragkraft förde mig till skivhyllan där jag fick syn på denna platta:



Tittade på baksidan och ögnade igenom låtlistan.
"17 - We Are The Champions". Den kände jag igen och kom ihåg att den var jävligt bra. Efter cirka fem sekunders övertalning av farsan höll jag glatt min allra första skiva i näven på väg ut till bilen. På bilfärden hem som tar 20 minuter hann "We Are The Champions" spelas 5-6 gånger. Man kunde ju trott att detta skulle bli någon slags uppenbarelse för mig, men av någon anledning hamnade skivan i någon låda hemma och jag glömde bort den.
Fem år senare, när jag var tretton, hittade jag skivan när jag var i full färd med att städa. Körde in den i skivspelaren på samma barnsligt ivriga sätt jag gjort för fem år sedan, med den enda skillnaden att jag körde från första låten och plöjde igenom till sista. En timme senare stod jag som förstummad.
Det här var det bästa jag någonsin hört. Jag körde skivan igen. Och igen. Och igen.
Sen köpta jag en ny skiva. Och en till. Jag var fast. Jag hade fått mina första idoler att dyrka. Mina hjältar.

Queen har alltid följt med mig.
Och var anledingen till att jag började lyssna på rock över huvud taget. Köpte DVD:n "Live At Wembley" som måste vara det bästa man kan ha sett live.
Men när jag blev äldre glömde jag bort mina hjältar ännu en gång. Nya band som Def Leppard, Toto, Iron Maiden och Metallica började ljuda i mina högtalare, tillsammans med en överdrivet högljudd bas - till morsans stora förtret.

I tisdags låg jag i min säng. Slappandes vid datorn och satte på "Bohemian Rhapsody" eftersom det var ett tag sedan. Klickade mig sedan in på YouTube och sökte på fler låtar och videor.

Sedan hände det.

Jag hittade en länk med en hyllningsvideo till Freddie Mercury som belyser hans död och begravning.
Där låg jag i sängen. Bölandes som en liten flicka som nyss fått reda på att Brian McFadden lämnat Westlife. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag blev förälskad på nytt. Skulle upp klockan sex dagen efter - klockan två på natten hade jag glott igenom det mesta man kunde hitta med dessa hårfagra rockers.
Dagen efter fixade jag alla låtar och proppade min iPod till bristningsgränsen.

Så idag har jag ett bekännande, mina vänner. Eller ett faktum, om man så vill. Det kommer aldrig någonsin mer att finnas ett band som Queen. Och aldrig någonsin mer en röst som Freddie Mercurys.



En hyllning till Freddie. Titta på denna fantastiska video. Det klumpar sig i halsen.




Queen - Bohemian Rhapsody
Om jag fick en resa tillbaka i tiden skulle den gå till Wembley Stadium den 12:e juli 1986. Herregud.

Här på bloggen.
Och på byrån.
Efter en sommar med festival, segling, redlösa fyllor och de bästa två timmarna i mitt liv - Iron Maiden på Ullevi - var det idag dags att släpa sig tillbaka till verkligheten. Närmare bestämt Kaserntorget 1. Där har jag min byrå.
Men denna höst blir annorlunda. Det kommer bli en höst fylld av kärlek, hat, tvivel, dårskap, geniala och kassa idéer, bakfyllor, tvister och ryggdunkningar. Med mig i höst får jag nämligen en ny parhäst.
Min käre vän och token Tobias Ekwall.


Hur i helvete ska detta gå?

Mötte upp honom på avenyn i morse för att bevittna att han såg ut som en misshandlad alkoholist. En streckfylla fredag-lördag med polare från tvärs över landet hade tydligen satt sina spår i dennes ansikte. Bokstavligt talat. Hans mytomspunna getskägg hade blivit avlägsnat av en brud som tyckte att det såg för jävligt ut. Hade svårt att vänja mig vid det till en början, men efterhand kunde jag konstantera att han såg rätt stilig ut.

Väl på byrån blev det en massa hejande på kollegerna jag saknat och vägvisande för min vän Tobias som nu skulle bli min copypartner. Vi slängdes direkt in i ett projekt, och vi båda funderade länge över hur det var man gjorde reklam. Ett långt sommarlov kan slå bort vissa delar av hjärnan - och nu verkar det som om den kreativa hjärnhalvan fått sig en reducering.
V kom nämligen ingen vart. Efter vi kommit fram till att öronen skulle rinna över av kreativa safter i morgon, bestämde vi oss för att dra hem igen, efter åtta timmar och idébajsande, Youtube och kaffedrickande.

I morgon tar vi över byrån.

DAGENS:

Grej: Lämnade in min mobil på lagning och fick låna en som man inte kan spela spel på. Vad ska jag nu fördriva tiden med? Vara social?

..som man skrev något här inne.
Har tapat suget lite granna. Kanske blir mer bloggande när det är dags att börja på byrån igen - där jag också får min käre vän Zibbo till vapendragare!

Tills dess - ha det gott och gör något roligt.

För jag har sett Bruce Springsteen. I fredags. På Ullevi. I tre timmar. Egentligen är det ingen idé att jag försöker skriva ner några löjliga rader om hur jävla underbart magisk spelningen var - för det går inte att skriva ner i ord.

Men jag måste ändå försöka. Vi kommer in på Ullevi vid kvart över sex och står otåligt och väntar i knappt tre timmar.
Klockan slår nio. Ut kommer hela E Street Band och överröses med vrål och skrik. Febrilt letar jag med blicken för att få se självaste Bossen.
Sen kommer han. I svart skjorta, blå jeans och ett leende på hela ansiktet.
Han ställer sig längst fram och skriker "Götteborrrrrg! Hur mår ni?" till publikens förtjusning. Sedan tittar han snabbt bakåt mot bandet, för läpparna till mikrofonen och yttrar de magiska orden: "One, two, one, two, three, four..."
Born In The USA drar igång med ett makalöst tryck och hela publiken hoppar som på en rave-fest.

Allt är bara så jävla bra så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Ibland får jag nästan nypa mig i armen för att kolla om jag verkligen var på en konsert med Bruce Springsteen. Ja, det var jag.
De magiska låtarna bara fortsätter välla över publiken - The Promised Land, Prove It All Night, Because The Night, Mary's Place, Spirit In The Night, Darlington County, Out In The Streets, Atlantic City - och jag har aldrig skådat sådan spelglädje i ett band. Bruce var konstant framme vid publikhavets framkant och flörtade, skämtade, sjöng, vrålade och plockade upp lappar med önskelåtar som han spelade.

Efter två timmar och tio minuters extas kommer den så äntligen. Badlands. HELA Ullevi hoppar, sjunger och jag är för en stund orolig om stället ska braka sammman.
Sen blir det extranummer. Hungry Heart och allsång på Ullevi är först ut. Sedan följer ordentligt rock n' roll i Seven Nights To Rock.
Born To Run tar mig bortom allt förnuft och just nu är det 100 000 händer uppe i vädret samtidigt.
Bossen avslutar kalaset med Dancing In The Dark och irländsk folkrock i American Land. Sen står jag där. Ljuset börjar tändas. Folk börjar gå hemåt och kvar är till slut bara den tomma scenen.
Själv ville jag bara vrida tillbaka klockan tre timmar och få uppleva all kärlek en gång till.
Jag älskar dig Bruce.

DAGENS

Grej: Jag drar och seglar i morgon i två veckor. Ska ha det äckligt gott.

Låt:
Bruce Springsteen - Born In The USA (från i fredags)

Var ett tag sedan jag pillade ner några bokstäver på den här bloggen. Beror nog till största delen på att jag har varit lat och inte haft något roligt att skriva om. Sen var det roligt att ha det som ett experiment och se hur lång tid det tog innan någon av er skrev någon kommentar. Jag väntade en vecka och resultatet var kanske inte häpnadsväckande. Inte en enda kommentar - alltså ingen som saknar mig. Tack ska ni ha. Men det skiter jag i (även om jag lipar som en flicka inombords).
Kommer skriva av mig lite här och då ändå, och ska försöka göra det nästan varenda dag.

Men det enda jag har i mitt huvud nu är fredagen.
Ullevi. 26 grader och sol. 55 000 människor packade som grisar på väg till slakten.



På fredag står jag där och kommer överrösas med tre timmar rocknostalgi med Bruce och hans E Street Band.
Herrejävlar. Jag vet ju att jag ofta säger "det var det bästa jag någonsin sett" när jag varit på en konsert, men denna gång känns det som om jag verkligen kommer mena det efteråt.
46 timmar och fyra minuter kvar nu.

Var och handlade dojor igår på Nilsons när jag fick bevittna en av de märkligaste konversationerna någonsin.
Jag tappade nästan hakan över hur jobbigt det kan vara för vissa människors hjärnceller att samarbeta. Jag stod tvåa i kön bakom en afrikan runt 50 som hade sin grabb med sig. Diskussionen han förde med den stackars expediten gick ut på att han kände sig lurad då han köpt ett presentkort till sin pöjk några dagar innan. Han hade varit på Wedins och skulle köpa skor med sin pöjk och lämnat fram presentkortet.
Det gällde såklart inte där.
I tio minuter hävdade han bestämt att expediten för några dagar sedan sagt att presentkortet gäller i ALLA affärer.
Herregud.
När det sedan inte gick att få tillbaka pengarna på presentkortet var det nära ett krig i butiken. Till slut gav han dock upp och lovade komma tillbaka i morgon för att diskutera saken vidare med chefen.
En del av mig ville lägga mig ner på golvet och gråta av skratt. Men det gjorde jag inte. Betalade mina grymma dojor istället.

DAGENS:

Låt:
Bruce Springsteen - Badlands

Hans bästa. Fan vad jag kommer gå upp i atomer.

Igår for jag och Mia ut till Marstrand för att möta morsan och Benny. Vi skulle se matchen mellan Tyskland och Turkiet på en krog samtidigt som vi avnjöt en svindyr pizza.
Väl ute på Marstrand promenerar jag förbi Grannens restaurang för att se om Martin, alias "Snitten", arbetade. I baren stod hans bror och serverade kall bärs. Vi skakade hand och jag frågade om Martin var i närheten.
"Jag vete fan, han är nog på sitt rum. Testa att ringa"
"Det har jag gjort", svarade jag samtidigt som deras morsa (som äger restaurangen) kom utspringandes för att ge mig en bamsekram. Hon ledde mig upp till ett hus som anslöt till restaurangen och in i ett rum. Där stod han. Martin. Nyvaken och med ett ansiktsutryck som vittnade om sju svåra år, men ändå en gedigen ansträngning för att se någorlunda medveten ut. Golvet var dekorerat med Gott & Blandatpåsar, chips och Generaldosor. White, såklart. Inget annat duger för den killen.
"Tjeeeena" sade han och sträckte på sig, samtidigt som han försökte vidga kinesögonen. Vi tjötade ett tag innan det var dags att dra vidare. Gött att få se en gammal klasspolare i en annan miljö än en sleten datasal.

Sen knallade vi in på restaurangen. En timme innan avspark drog vi in beställningarna av en blond tjej som såg ut att partat på Ibiza fram till sju på morgonen och tagit ett snabbflyg till Marstrand.
Tjugo minuter senare kom det tre pizzor, till alla utom Benny.
"Jaja, den kommer väl strax", sade han samtidigt som vi andra gjorde rent våra tallrikar ganska snabbt.
Tio minuter gick och fortfarande ingen pizza till Benny.
"Ursäkta, är min pizza på väg?" hojtade han bestämt till den antagligen bakfulla servitrisen.
"Var det fyra pizzor ni skulle ha?" frågade hon med den där blicken bara en förvånad fjortis kan ha.
"Eeeh, ja", svarade Benny lika förundrat som vi andra såg ut.
"Oj då! Då har det visst blivit något fel!" sade hon och skuttade bort till pizzabagaren.

En kvart senare anlände äntligen Bennys pizza.
Nog med katastrofer, tänkte vi alla.
Nä.
Det tog drygt en kvart att få en öl, en halvtimme för Mia att få en cider som vi fick efter att ha påminnt en gång extra.
Sen beställde vi kaffe och kaka. Kaffet kom först, men först efter att hon burit tillbaka ölen som hon fick för sig att morsan och Benny beställt istället för cappuccino. När ingen orkade vänta, svepte vi kaffet innan det kallnade.
Sen kom kakan.
"Det har varit lite vimsigt här idag, så ni får kaffet på köpet", sade servitrisen och gick någon annanstans.
Tack då.
Som om inte det räckte så slår så klart ett öväder ut TV4:s sändingar så fotbollen kunde vi bara gissa oss till vad det blev.
Men pizzan var i alla fall jävligt bra.

DAGENS:

Låt:
Volbeat - The Gardens Tale:

Sov ensam i huset i går natt då morsan och Beny är och lever svenssonlivet ute vid Marstrands camping och lillebrorsan är ute och äventyrar på tågluff i Europa. Vaknade runt elva och tänkte åka upp och hälsa på min kära mormor. Släpper ut katten, klär på mig, borstar tänderna och beger mig mot ytterdörren. När jag passerar hallen känner jag någonting som fräter till i näsborrarna.
Jag känner väl igen stanken. "Fan också".
Jag går med motvilliga steg in i vardagsrummet och bevittnar den stinkande bajkorven som katten beprytt parkettgolvet med inatt, då jag tydligen inte vaknat av hans jamande.
Det finns nog inte många lukter som kan tävla med den stank en redig kattskit utgör, möjligtvis 10 pappersbruk eller en alkis som inte duschat på en månad och använt bourbon som deodorant.

Löste i alla fall uppgiften med bravur och fikade med mina morföräldrar. Sen blev dett att svettas på gymmet med Abbe och Niclas för att slutligen ta mig till min flickvän Mia i Floda.

Ikväll blir det Tyskland - Turkiet på Marstrand till en härlig pizza. Bra skit det.

DAGENS:

Låt:
Volbeat - Sad Man's Tongue

Johnny Cash/Elvis/Metal. Det är nya grejen.

Jag pratar inte om att bli kär i någon brud i paralellklassen i tvåan. Jag pratar om kärlek till musiken. Min första kärlek var mycket speciell och jag kommer fortfarande ihåg det som igår.
Jag tror det var runt sex år sedan. Jag var hos min bror Mats och hälsade på. När jag skulle gå räckte han fram en CD-skiva. "Def Leppard - Hysteria" stod det på den, beprydd med ett delat, skrikande ansikte i förtvivlan inramad i en triangel.
- Det här tror jag du kommer gilla. Riktigt bra.



Jag tog med skivan hem, knökade in den i CD-spelaren och satte mig vid skrivbordet för att göra läxorna. De följande 70 minuterna kan beskrivas som en uppenbarelse. Det reste sig nästan i brallan på mig. Allt var bara så jävla bra. De följande veckorna knallade jag runt med min oreanga CD-spelare och hörlurar (nej, jag hade inte någon mp3 då) och lyssnade på skivan dagarna i ända. En dag satt jag på bussen och lyssnade bort mig i mina drömmar när en liten tjej knackade mig på axeln:
- Vad lyssnar du på? frågade hon med stora ögon.
- Def Leppard, svarade jag högt som fan då musiken fortfarande brölade i mina öron.
- DÄFF LÄPPAD! tjoade hon och skuttade av vid nästa hållplats tillsammans med sin skolklass.
"Yes, sprid nu budskapet om att detta är världens bästa band", tänkte jag och somnade in till "Love Bites".
Sedan dess har jag aldrig upplevt någon liknande blixtförälskelse i ett band. Tills för knappt tre veckor sedan.

Då var jag med mina vänner på Sweden Rock och såg Volbeat.
En sån jävla konsert. Tankade direkt hem alla låtar och kan inte sluta lyssna.
Sväng, ös och glädje inpackat i ett danskt energipaket.

Det är roligt det där. Kärlek och musik.

DAGENS:

Låt:
Volbeat - Radio Girl

Surfade i min tristess runt på en humorsajt. Vet inte om det är jag som har sjuk humor, men jag skrattade tills jag började gråta. Fantastiskt roligt.

The Not-Gay Genetal Wax Hair Removal System

Death Metal Puppy

Förlåt för den uteblivna uppdateringen i helgen. Fredag var en enda fyllefest och lördag var personifieringen av bakfylla. Vi tar det från början:
Slutade jobbet vid fyra på midsommarafton och hade laddat upp med Dansk Fadöl, Mariestads, Bacardi Razz, groggvirke, lime, fläskfilé, vitlökssmör och starkcider. Ett riktigt fylleslag var planerat med andra ord.
Tanken var att goa grabbgänget, Mia och hennes vän Amanda skulle samlas hemma hos Johan Ligardh i Kungälv för grillning, kubb och alkoholförtäring. En halvtimme innan jag skulle sluta kom en otrevlig överaskning från kassachefen Kristina:
"Du vet om att du ska jobba i morgon 7.30 va?" sade hon med en viss nervös ton i rösten.
"Ha ha, ja den var ju bra" sade jag och förutsatte att hon skämtade.
"Nej, det står här på schemat".
Efter en titt på det fasansfulla vita papperet gick det upp för mig att det verkligen var mitt namn där. "Mathias Johansson, 07.30 - 16.30, kassan".

Jag blev skogstokig. Varför i helvete hade ingen sagt det till mig? Det stod inte på mitt schema för bövelen. "De ska tamejfan inte få paja min midsommarfylla!" Efter 15 minuters panikspringande och fjäskande bland kollegor fick jag bytt till mig en annan tid så jag fick börja 11.30 istället. Skönt. Dagen efter fick jag reda på att det skett ett misstag och att jag inte alls skulle behövt jobba. Skit samma, goa pengar blev det i alla fall.

Väl hemma hos Johan blev det kubb, poker, grill och öl och grogg i mänskliga mängder i fyra trevliga timmar. Jonas, Martin, Viktor och Oscar hade tydligen glömt att det var midsommarafton och drog hem vid halv tio. De skyllde på huvudvärk och för mycket öl. Tragiskt. Senare drog vi vidare till en snubbe i centrum där jag bevittnade hur väl fenomenet Guitar Hero kan slakta en fest. Runt tvåtiden däckade jag och Mia gött i Johans uppblåsbara säng.

Vaknade upp på midsommardagen med en obeskrivligt jävlig bakfylla och tvingades gå till jobbet och vara trevlig mot människor i sex timmar. Fy farao. Nu ska jag sticka till Kungälv och träna med Mia. Kommer bli najs.

...är inte som alla andra dagar. Som anställd tvingas du utstå fyratimmarspass i kassan med värkande rygg och mör hjärna som följd. Du tvingas grilla kyckling och ånga in hela ansiktet i kycklingodör. Du tvingas berätta 54 gånger om dagen var bakpulvret ligger och ibland kan du också tvingas lägga dig på knä och svabba upp en halvliter Glenn Strömbergs Olivolja som någon klant lyckats dekorera golvet med.
Men du tvingas också ta emot skit från kunder. Men det är inte det värsta. Det värsta är att du bara får nicka, le och hålla med. Det låter som jag är bitter på mitt kneg. Det är jag egentligen inte. Men efter dagens otrevliga händelse var jag bara tvungen att skriva av mig lite. Följande inträffade i kassan runt 16-tiden:

Två äldre damer från Juraperioden kommer spatserande och slänger upp sina varor på bandet. Den ena vill ha ett paraply som inte har någon prislapp. Jag tvingas då ringa jouren för att få prisuppgift. Detta tycker damerna ta för lång tid.
- Det är ju för bedrövligt att man ska behöva stå och vänta bara för att de inte kan sätta pris på sakerna, säger hagga A till hagga B - naturligtvis så jag kan höra klart och tydligt i mitt lediga öra.
- Nej, det är en skam, svarar Hagga B.
Under den följande minuten som jag tvingas vänta på svar från någon på jouren, fortsätter liknande kommentarer att hagla från deras löstandbeprydda käftar.
Jag kommer äntligen fram och får priset. 129 kronor. När jag meddelar hagga A får hon en chock:
- 129 kronor! Det är ju ett hån! Nääe, fy farao. Då kan jag gå någon annan stans och köpa ett för 9:90.
Behövs inte. Det regnar inte i helvetet, tänker jag för mig själv och lägger undan paraplyet och fortsätter med varorna tills jag kommer till en blomma vars etikett inte går att läsa in. Jag tvingas slå in koden manuellt, men missar på en siffra den första gången och måste göra om det.
- Det här är ju fruktansvärt, grumlar hagga A till hagga B.
- Ja, att man ska behöva stå här och vänta, säger hagga B.
- Det är ju dåligt att de ska ha så ung personal som inte kan någonting. De borde ju tillsätta någon som har erfarenhet, säger hagga A lite högre. Då försöker jag hävda mig, samtidigt som jag kokar inombords:
- Jag har jobbat här i fyra å...
- Nä, fy sjutton.

Blommorna blir till sist inslagna, likaså resten av varorna. De blev betalda, även om hagga A och hagga B naturligtvis hann påpeka att priset var hutlöst, ombyggnaden en katastrof och personalen en besvikelse.

Sådan skit får man ta. Man får nämligen inte säga elaka saker till kunder. Kunden har alltid rätt, som det brukar heta.
Och ni vet den där irriterande känslan när man i en halvtimme efteråt funderar på vad man skulle ha sagt? För att sätta dem på plats. Men det får man ju inte.

Kunden efteråt var en gammal dam runt åttio. Hon lutade sig fram, log brett och viskade: "Jag ska inte skälla på dig".
Hela jag fylldes med värme och fann lite hopp i mänskligheten.
Till slut.

DAGENS:

Fråga:
Hur full ska jag bli imorgon?

Låt:
Foo Fighters - The Pretender

Så jävla bra.

Det här som skulle bli en finfin resa mot kvartsfinalen. Istället blir det en pinsam tillställning och stryk av några jävla ryssar. Hur kul är den då?

Jag vet att nivån på bloggen har sjunkit det senaste. Har jag tappat stinget? Nej, jag har bara blivit slö. Jag lovar er bättring. Just nu vet jag inte vad jag ska skriva, är bara förbannad på Lagerbäck & Co. Men ett roligt, tänkvärt och kvalitetsmässigt inlägg utlovas i morgon då jag slutat kneget på ICA.
Håll ut.

Ligger här hemma i mina skrynkliga bäddlakan och fixar och trixar med lite designarbete åt Björn. Ska vara klart på torsdag så jag börjar bli lite stressad. Men nu tror jag tamejfan att jag har något på gång här.

På onsdag börjar kneget på ICA igen. Dags att ställa sig i delikatessen och skiva skinka åt kärringar. Nu när vi haft nyöppning har det även gjorts en del uppdateringar på arbetskläderna:



Spana in det utomordentligt fula mössan på snubben som jag tvingas dra på huvudet nu i sommar. Jag har väldigt stor hjässa och fick prova den största storleken i lördags. Den slutade ungefär vid mitt höga hårfäste. Kommer sitta som en judisk kalott på skallen. Tack för den.

DAGENS:

Låt:
White Lion - When The Children Cry

Visst, frisyrerna och kläderna är hemska. Men varför får jag alltid en klump i halsen när jag lyssnar på den här låten?
Kalla mig för flicka, vacker som fan och tänkvärd är den i alla fall.